Min, din, vår tid?

Det här med tid. Den ska göras till egen. Jag ska ta tiden och göra den till min.
Ta tid för dig själv. Unna dig egen tid. Unna dig att slappna av. Och andra påståenden.
Vad, eller vem, är det som bestämmer att jag är som mest avslappnad och mår som bäst när jag är ensam? När jag är själv och gör vad man nu gör när man är själv.
Människan är ett flockdjur. Vilket i sin tur innebär att man lever i grupp tillsammans med andra av samma art.
De här flockarna, eller grupperna, är i sig uppbyggda inte helt olikt samhällen. En ledare och sen någon eller några följeslagare.
Återigen ställer jag frågan: Vad, eller vem är det som bestämmer att jag är som mest avslappnad och mår som bäst när jag är ensam?

Jag mår inte alltid som bäst när jag är ensam. Jag mår inte alltid som bäst när jag är själv. Jag mår oftast som bäst när jag är tillsammans med någon annan. Jag mår oftast som bäst när jag får dela min tid med någon annan.
Det sägs att delad glädje är dubbel glädje, delad sorg är hälften sorg.

Enligt mina tankar och funderingar är det för stort fokus på att man ska leva själv. Min familj och mina vänner är något jag värderar oerhört högt i mitt liv. Den tiden jag spenderar med just familj och vänner är den tid jag minns. Inte tittar jag tillbaka och minns en dag då jag var själv, som något extra fint eller extra bra. Om jag tittar tillbaka och ska minnas någon situation då jag har mått som bäst skulle jag nästan kunna sätta pengar på att det är en situation då jag är med vänner och familj.

No man is an island!

Ok, jag kallas sällskapssjuk. Jag kan stå för det. Men, sällskaps-sjuk. Sjuk. Kom igen!
Jag är en människa, som vill spendera tid med andra människor. Jag tror att det är så vi utvecklas och mår bra, i vårt inre.

Det här med att vi i Sverige är ett av de länder med högst antal depressioner, tror jag har att göra med vad jag hittills skrivit.

Alltså, vi blir formade från att vi föds till att vi ska klara oss själva. Som tjej/kvinna idag blir man uppfostrad att minsann kunna stå på egna ben. Du ska inte på något vis försöka lita på att någon annan ska ta hand om dig. Vi lever ju faktiskt inte på 50-talet, Fia. Nu ska kvinnor ta hand om sig själva och klara det galant! (varför jag tar exempel om just kvinnor är för jag inte vet hur det är att bli uppfostrad som man)

Det säger jag inte emot. Jag tror att alla människor, beroende på förutsättningar såklart, kan klara sig själva. Men, jag tror vårt behov av närhet från andra människor överskrider behovet av att klara oss själva.
Det är för stort fokus på denna individualism. Kan det inte vara så att vi, idag, blir mer eller mindre uppfostrade att stå på egna ben och klara oss själva, no matter what. Vilket senare i sin tur leder till att vi inte lyssnar på vissa signaler vår kropp ger oss. Vi stänger av en del som tidigare har lärt oss åt vilket håll vi ska gå.

Så, ta fram humaniteten inom dig, krama en främling och ring din mamma! 

Våga vägra vara själv!
PUSS

Advertisements

2 thoughts on “Min, din, vår tid?

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s