En annan del av söder

Jag vaknade idag med lite lätt huvudvärk. Vad gör det? Tänkte jag och började göra mig iordning.
Fick höra att det var bondens marknad & loppis idag. Roligt! Tänkte jag och åkte in till Södermalm. Helt ovetandes om vad jag skulle få vara med om och uppleva på eftermiddagen.
Jag går runt, tittar på lite saker. Köper lite, tittar på mer.
Går till Faros för att möta en tjejkompis och hennes föräldrar.
Fortfarande ont i huvudet. Tar en kaffe.
Vi sitter och pratar om olika saker. Har det väldigt trevligt.
De ska sen ut till skogen för att plocka svamp. Jag fortsätter ner på Katarina bangata för jag tänkte gå till Orionteatern. Fick höra att de hade utförsäljning på scenkläder. Underbart! Tänkte jag, och började knata neråt.

När jag precis gått över Ringvägen frågar en, tillsynes, helt vanlig kvinna om jag vill hjälpa henne med fika.
Hjälpa henne med fika? Tänker jag. Vill hon att jag ska hjälpa henne att sälja kaffe? Var det första jag tänkte. Så jag frågar.
Hjälpa dig med fika? Hur menar du då?
Då berättade hon att hon saknade 12 kronor för att kunna köpa kaffe och en mazarin.
Jaha! Jag blev förvånad då jag trodde hon var en kvinna som hade hem, kanske en man. Hade funderat ut att hon säkert var konstnär. Men nej, hon var hemlös som just nu var fikasugen.
Först skramlar jag fram lite lösa mynt jag hittade i väskan.
Under tiden börjar hon prata. Hon har nog inte många att prata med i vanliga fall, tänker jag. Så jag lyssnar.
Sen föll jag för henne. Jag går och köper en kaffe och en mazarin.
Jag frågar om jag får sällskapa henne.
Det fick jag.
Där sitter vi. Hon med sin kaffe, mazarin och sin stora pirra bärandes på hennes liv.
Jag med mina nyinköpta fynd från marknaden, min väska och en cig i handen.
Hon pratar. Jag lyssnar.
Jag frågar en del, men väljer att lyssna mest. Ibland skrattar hon. Då lyser hela hon upp. Även jag.
Hon pratade väldigt tyst och lugnt. Hon kändes vänlig. Varm på något vis.
Jag sa flera gånger att jag var tvungen att gå. Jag blev kvar.
Medveten om att jag faktiskt måste gå, jag ska ju bort ikväll, väljer jag ändå att sitta kvar.

Nu, sitter jag på tunnelbanan på väg hem. Till mitt hem. Eller egentligen mina föräldrars hem. Jag bor där för att jag är kattvakt. Jag sitter alltså på tunnelbanan och ska hem till en av två lägenheter jag just nu har.
Hon har ingen. Kvinnan på söder.

Ställen att sova på har hon. Berättade hon. Det är tydligen det som är lättast att hitta. Värre är det med mat & kläder.
Och det hon tyckte var värst av allt var hur otrevliga människor kan vara. Oförskämda till och med. Hon förstod att man kan vara trött, hungrig och lågt blodsocker. Men varför vara elak?
Jag höll med henne. Jag sa att ingen människa, någonsin, någonstans, vinner på att vara elak. Hon höll med.

När jag sen gick ifrån henne önskade jag henne lycka till med allt. Jag tackade för sällskapet. Hon sa tack detsamma och gav mig ett stort leende.

Möten med människor är fantastiskt. Bland det bästa som finns.

Jag hoppas få träffa henne igen.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s