Våldtäckt visade sig vara parningsritual

Ok.
Missade en liten detalj från det fantastiska premiär-hänget nere vid bryggan i tisdags.
Jag tar det från början…

Två av mina käraste vänner och jag sitter tillsammans på en filt, på en gräsplätt, precis nedanför var jag bor.
Vi har alla hängt sedan kvällen före då vi var ute och åt. Det kan ni läsa mer om i inlägget Livet.
Prat & skratt förekommer mest hela tiden när vi umgås. Vilket är underbart.
Plötsligt blir vi avbrutna i den, säkert så, seriösa diskussion vi har av ett skrik.
Skriket kommer från ett sällskap som sitter ute på bryggan. Snabbare än ljuset vänder vi blickarna ner mot bryggan och i samma sekund vrålar även vi till.

Tre änder kommer flygande mot oss, i full fart. Vi ser då att dessa änder flugit över brygg-sällskapet så pass nära att det fått kasta sig ned. Skriket var väl lika mycket förvåning som skräck. Let’s face it, vilda fåglar känns väl inte som det mest renliga djur? Näe.
Iallafall… Dessa änder flyger, som sagt, rakt emot oss. Varpå vi alla tre vrålar till och kastar oss ned på filten och försöker täcka oss med det lilla vi har att ta till.
När vi väl tittar upp ser vi att de tre änderna består av en hona och två hanar.

Hanarna våldtar honan. De våldtar henne!
Med sina platta, fula och läskiga näbbar hugger de henne i nacken och trycker ner hennes huvud mot marken. Honan försöker i samma stund att få ur sig någon form av rop. Det går sådär.
Efter mycket stonk och bonk lyckas honan slita sig ur dessa käftar av ondska. Hon hinner inte ens lyfta en decimeter från marken innan de är ifatt henne. De upprepar samma hemska gärning. Hon skriker. Jag skriker: Hon vill inte! Hon vill inte! Samtidigt som jag hoppar upp & ned på marken.
En av mina vänner har fågel-fobi och skriker till mig: Sofia, gör någonting! GÖR NÅGONTING, SOFIA!
Svaret till henne blir från mig: Jag vet inte vad jag ska göra! Jag vet inte vad jag ska göra! Jag hoppar fortfarande upp & ned på marken. Alla tre skriker och skrattar samtidigt.

Sällskapet nere på bryggan har nu ställt sig upp och tittar på oss. Med förakt? Med skadeglädje? Hånande? Vad vet jag. Stilla står dom. Några andra som ligger på en udde en bit bort har även dom ställt sig upp och bara tittar på oss. Eller tittar även dom på denna hemska händelse vi får bevittna?

Under tiden som vi hoppar, skriker och skrattar försöker vi packa ihop vår, tidigare så underbara, picknick för att kunna gå hem. Plötsligt. Från ingenstans, dyker han upp – manlig and nr tre. Han bara sveper över sina kamrater och gör de sällskap i denna vedervärdiga akt. Honan har inte en chans. Efter bara några minuter är det över. De, totalt, fyra änderna flyger iväg och landar i vattnet. Jag och mina vänner går därifrån. Känner oss smutsiga, skändade och rädda. Jag tänder en cig. Kan man kalla den post-coital?

När jag ska dela med mig av denna berättelse för en kollega får jag reda på att det är så de gör. Det är så änder parar sig.
Man ska vara glad för det lilla – jag är glad att jag inte är en and. Tack!

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s